Jag är svag för radhus. Jag bor själv i ett och gillar boendeformen. Radhusarkitektur är så mycket mer än husen. Oftast har det funnits en lika väl avvägd tanke om området i sig. Jag gillar framförallt de radhus som byggdes fram till 60-talet. Sedan gick det utför.
Radhusen på Hedåsvägen i Sandviken är riktigt fina. Det senaste såldes i augusti i år. Jag glömde kolla på byggår men jag skulle gissa på mitten av 50-talet. Radhusen ligger i Hedgrind, Sandvikens gräddhylla där direktörerna på Sandvik traditionellt bott.
De är väldigt läckert byggda längs med den sluttande gatan. Entrén är väldigt fin med den vackra teakdörren. Jag gillar också det integrerade garaget. Det som framförallt lyfter radhusen är att de är uppdelade i två delar. Typiskt för femtiotalshus och något som både är vackert och skapar spänning i huset.
Baksidan är inte lika bra med dels det bruna skjulet och dels det okänsligt modern räcket. Svårt att säga hur det såg ut från början.
Inuti hoppade de som bodde där säkerligen dagligen av glädje över hur fin trappan och räcket är.
En magnifik eldstad utgör mittpunkt i det vackra vardagsrummet med dess höga tack som förstås målats vitt 😟
Interiören var genomgående vitt och fräscht i det som var ute. Det skulle vara kul att se något som var mer i originalskick.
Jag kan iaf lova att det blir fler radhus här framöver. Radhus is the shit.
Grön umbra 